Gunnilas inlägg på Linkedin under krisen i regeringen kring Transportstyrelsen, har fokuserat på hur man leder en större organisation och hanterar rollfördelningen vid upphandling. Bägge dessa inlägg har lästs av väldigt många. Vi tänker fördjupa resonemanget för att förhoppningsvis ge dig som vill fundera vidare ett bättre underlag.
Tre saker är viktigast när man är med och leder en verksamhet.
- Att ha klart för sig varför den organisation man jobbar i finns till och vilket uppdrag den därför har.
- Att kunna samverka med övriga chefer kring styrningen av verksamheten – länkandet.
- Att göra ett team av ledningsgruppen
Uppdraget måste diskuteras och formuleras i ledningen av verksamheten och sedan spridas och diskuteras i hela verksamheten. Detta är den viktigaste förutsättningen för att man ska få stora grupper av människor att alla gå åt samma håll.
Cheferna ska länka de olika nivåerna i organisationen. Det innebär att föra all information i alla riktningar, att förklara vad övergripande beslut betyder och vilken del av det som gruppen/personen ska klara av. Det innebär också att man visar på det sammanlagda resultatet av vad man tillsammans uppnått.
En ledningsgrupp får inte bestå ett antal fristående individer. Den måste lägga tid på att teama. Viktigare ju större ansvar som ligger på medlemmarna. Sommarens kris exemplifierar detta. Det handlar om ett bygga upp relationer, förtroende, roller och ansvarstagande så att gruppen kan arbeta både var för sig och tillsammans. Alla individer som ingår ska ha den tryggheten med varandra att det är naturligt att diskutera svåra frågor.
Gruppmedlemmarna måste kunna arbeta med såväl det egna området som med sin chefs ansvarsområde. Detta för att bredda beslutsunderlaget i svåra ställningstaganden.
Komplexiteten av förhållanden i omvärlden, som påverkar en viss fråga, är så mycket större idag. Ingen enskild person kan greppa hela spektrumet längre. Man måste hjälpas åt. Det är då de interna förhållandena kommer att avgöra kvaliteten på detta jobb. Gillar vi varandra? Är det naturligt att visa upp att man inte har greppet fullt ut? Kan man föra en rak dialog med varandra? Eller mörkar man för att skydda sig själv? Hur transparant klarar gruppen att vara? Vem gör bedömningarna av vad som kan sägas och inte? Har man samma uppfattning?
Exemplet vi utgått ifrån är nuvarande kris. Men under årens lopp har vi sett många ledningsgrupper på alla nivåer brottas med samma problem. Man drunknar i komplexiteten, har oklara roller eller gillar inte varandra…
